Ibland brukade han ta hennes hand, trycka den lätt mot sina läppar och ge henne en kyss. I minuter efteråt kunde hon känna en lätt vibration på stället han kysst henne. Som att han lämnat kvar något, något alldeles speciellt menat för henne.  

Var det kärlek? Att till och med komma åt en annan människas nerver med sin beröring. Det måste det vara. Ingenting annat kunde kännas så bra.  

Det var en underbar känsla att låta en annan människa komma så nära in på livet. Att låta någon skaka om hela ens själ och röra om tankegångarnaEfter det blir man aldrig någonsin bli densamma. När kärleken slår till kommer livet för alltid att bli förändrat. 

Hon satt vid köksbordet i lägenheten. Det började skymma där ute och mörkret smekte väggarna. Hon hade endast en lampa tänd, men det räckte för stunden. Hon satt och tänkte, försökte fundera och komma fram till ett svar.  

Hon tittade på pappret i sin hand och mindes hans beröring. Hur han smekte henne över kinden och hon kände världen försvinna.  

 

”Älskling, kom hit en stund”. Han ropade från köket och lät mjuk på rösten. ”Jag vill visa dig något”. Hon tittade upp från datorn och uppsatsen hon skrev på. Han hade avbrutit henne mitt i en mening och i ett stycke hon kämpat med att få rätt. Hade det varit vem som helst annars hade hon blivit galen, men hans avbryt bekom henne inte – Tvärtom. Hon reste sig upp från stolen och gick in i köket.  

”Vad är det du ville visa mig?” Frågade hon.  I köket stod han, lika snygg som alltid, lutad mot köksbänken. Han hade båda händerna i fickorna och log mot henne, så där som bara han kunde göra.  

”Kom hit till mig. Varför är du så långt bort?” Hon rörde sig med sakta steg framåt. Osäker på om det hela var en fälla eller om han skulle skrämma henne så stannade hon en meter ifrån honom. Incidenten med låtsasspindel som skrämt livet ur henne när de precis träffats hade hon inte glömt. Han vred huvudet på sned och log lite till. Herregud vilket leende, tänkte hon. Det var det hon först fallit för. Med en snabb rörelse drog han henne till sig och kysste henne. Hon flämtade till när hans hand greppade tag i hennes nacke och kyssen blev djupare. 

Efter ett tag släppte han taget om hennes nacke och började istället smeka hennes arm och hela vägen upp till hennes axel för att sedan stanna vid hennes kind. Kyssen han gav henne av intensiv och hon fann det svårt att stå upp. Han lät händerna söka sig ner till hennes midja och kyssarna letade sig fram på hennes axel till det där ömma stället under örat som kunde få vem som helst att smälta.  

”Var det här det du ville visa mig?” Fick hon fram mellan kyssarna.   

”Det här” sade han och fortsatte kyssa henne. ”Och något mer. Senare”.  

 

Pappret hon höll i handen hade gulnat. En gång hade det varit vitt, ett normalt vitt papper som kommer från skrivaren. Nu var det inte vitt längre. Kanske inte helt gult, men vitt var det inte. Hon tänkte på det när hon satt på stolen i köket.  

Inte för att det spelade någon roll, men pappret var allt hon tänkte på för sekunden. Kanske orkade hon inte tänka på något annat, eller så klarade hon kanske inte av något mer.  

Det var egentligen inget viktigt papper hon höll i. Men det betydde mer än hon vågade erkänna. Brevet hade kommit på posten. Det var en dag i oktober för tre år sedan. Hade det verkligen gått så många år? Hon kunde inte förstå.  

Bekräftelsen deras gemensamma hyreskontrakt hade kanske inte betytt så mycket just då. De visste redan att de bodde tillsammans och behövde inte ett papper för att bevisa det. Men nu var det där pappret viktigare än någonsin, och hon ville inte slänga det.  

Hon funderade på hur det kunnat gulna så snabbt. Brukade inte hundra år gamla papper gulna, inte de från bara några år tillbaka? Men kanske hade tiden gått fortare än vad hon trott, kanske berodde det på något annat. Kunde pappret vara ett hån mot henne? 

 

”Kom närmare. Jag vill ha dig inom kyssavstånd.” Hans sexiga leende visade sig igen. Hur skulle någon kunna stå emot, tänkte hon. ”Och sluta titta på mig sådär. Dina ögon gör mig galen, och du vet vad som händer då.”  

De låg i sängen tillsammans. Kvällen var fortfarande ung och luften ganska varm. Men trots det  så kändes helt rätt att ligga ner med gardinerna fördragna och inte göra något alls. Just nu fanns bara dem. De var här och nu, tillsammans. Morgondagen var långt borta och framtiden spelade ingen roll. Åtminstone tog den inte upp hennes tankar för tillfället. Allt hon visste var att hon ville ligga så här, med honom imorgon, nästa vecka och året som kom. Hon kände sig säker och trygg. När hon vred på huvudet och tittade på hans ansikte kände hon en sprudlande känsla av lycka. Hans ögon var djupt bruna med de mest perfekta ögonfransar. De fylliga läpparna och den lilla gropen precis vid högra mungipan… Hon kunde hans ansikte in i minsta detalj, men blev fortfarande förvånad över hur snygg han kunde vara.  

”Förlåt mig, jag tycks ha glömt vad som händer när jag tittar på dig… Kanske du behöver påminna mig?” Hans leende blev större och gropen tydligare. Hon ville skrika rakt ut och fråga omvärlden, Hur kan en människa se så bra ut? Och hur lyckades han få henne att må så bra som hon gör, hon hade aldrig känt så här förut. Hennes tankar avbröts av att han snabbt drog henne till sig och rörde sina läppar mot henne. Snart tänkte hon inte mycket alls. Hon lät sig helt förloras i hans kyss.  

 

Efter ett tag, vilket kändes som en evighet, reste hon sig upp från stolen och lade ifrån sig pappret. Det kändes nästan fastklibbat i handen, men hon lyckades lägga ifrån sig det på bordet. Hon placerade det i mitten av det runda bordet och backade långsam därifrån.  

På något sätt mådde hon illa. Kände sig dålig av tanken att ett papper kunde påverka henne så stark. Men hon visste att det inte var pappret som fick henne att må på detta sätt. Men det var enklare att ha något att skylla på. Att finna en anledning som inte gjorde lika ont som verkligheten.  

Hon lämnade köket med sakta mak. Styrde stegen mot badrummet och ställde sig framför handfatet. Det hon såg i spegeln hade hon inte sett förut. Ren förtvivlan, trötthet? Var hon ens levande? Hon visste inte.  

Det var länge sedan hon känt sig så trött. Hon var bortom trötthet, kvar fanns bara tomheten och tystnaden efter slaget.  

 

Det var en eftermiddag i början på majVarmare än det brukar vara så här års men fortfarande för kallt för att spendera en längre tid utomhus. På dagarna var det någorlunda behagligt, men så fort solen försvann så kom kylan. Aprilvädret spökade fortfarande med sin närvaro.  

Hon hade gått tidigare från jobbet. Inte utav någon speciell anledning, det fanns helt enkelt inte mycket att göra resten av timmarna. Det hade varit ganska varmt när hon promenerade från jobbet till bussen hem. Men det blev snabbt kallt och när hon nådde till porten skakade hon av kyla. Halsduken hon köpt en dag tidigare gjorde ingen nytta.  

När hon öppnade ytterdörren och gick in i lägenheten var kylan lika tydlig som nere på gatan. Det luktade starkt av cigarettrök. En lukt som var obekant i lägenheten.  

Varken hon eller han rökte, men undantag från några vilda fester och den gången han fick avslag från militären. Hon hade aldrig sett honom så nere och besviken förut. Barndomsdrömmen och framtiden hade gått i krasch och rollen som räddaren i nöden fick spelas av Jack Daniels och ett paket Pall mall.  

Han befann sig varken i köket eller sovrummet. Dörren till balkongen stod öppen, men hon kunde inte förstå varför. Hon såg att han satt därute i kylan och röken efter hans utandningar åkte in i lägenheten och spred sig i rummet. Något var fel. Väldigt fel.  

”Älskling, hur mår du”? Hon steg ut på balkongen och svepte jackan tätare omkring sig. ”Det är kallt här ute, ska du inte ha en jacka?” När han vände huvudet mot henne kunde hon se att han hade gråtit. Hon hade aldrig sett det förut. När hans pappa insjuknat i cancer hade han varit nära, men för att visa sig stark höll han upp en fasad för henne.  

Nu orkade han inte längre och hon förstod vad som hänt.  

”Det är pappa”. Mer orkade han inte innan tårarna började rinna igen. Hon satte sig på knä framför honom och omfamnade honom med hela sin kropp och själ. Han grät tyst mot hennes axlar och hon älskade honom mer än någonsin.  

”Mamma ringde från sjukhuset för en timme sedan. Det hade gått fort och han var där ensam när det hände. Förstår du, helt ensam?” Han såg arg ut när han pratade och hon förstod honom. Hade det varit hennes pappa som gått bort alldeles ensam visste hon inte vad hon skulle ta sig till.  

Han tog upp en till cigarett och tände den. Han sög beslutsamt på den medan han stirrade ut över himlen. Han var vacker även fast han grät och hon kände sig tacksam mitt i all olycka. Tacksam över att få vara den han delade den stund med.  

Hon satt kvar framför honom och lade huvudet i hans knä. Hon kramade om hans ben, smekte honom sakta och viskade till honom. 

”Jag älskar dig. Det kommer gå bra. Vi kommer klara oss igenom det här. Jag älskar dig.”  

 

Ansiktet i spegeln tittade tillbaka på henne. Var det verkligen hon själv som stod där? Kanske var där en klon, den sidan av henne som bar på all smärta. En inbillning, eller en dröm.  

Men hon mindes. Allt som hänt, alla känslor och alla tankar. Hon hade aldrig tidigare upplevt en sådan smärta. När det hände hade hon känt knytnäven sluta sig runt hjärtat och trycka tillHan hade stigit in genom ytterdörren den där dagen och hon kunde höra varningsklockorna ringa i huvudet. Aldrig någonsin tidigare hade hon trott att det var han som skulle krossa henne.  

När han började prata kunde hon se glasflaskan som i detta fall var hennes eget hjärta, lyftas och med en helvetes kraft kastas mot väggen för att sedan gå i tusen bitar. Glasbitarna flög mot golvet efter kraschen och varenda lyckligt minne syntes sedan ligga där på golvet med dem.   

Hon vägrade tro på det han sade till henne först. Men på något sätt visste hon att det var sant och att den här dagen skulle komma. Hon ville bara inte tro det. Det kunde bara inte komma från honom.  Det var omöjligt, helt fullständigt absurt.  

När han gått satt hon där i spillrorna av det som en gång varit. Ett lyckligt och kärleksfullt förhållande hade dött, och den enda som dykt upp på begravningen var hon. Ett helvetes tekalas skulle vakan bli, tänkte hon.  

Det tog ett tag innan hon insåg att han gått och stängt dörren bakom sig för sista gången. Hon hade fyllts av en tomhet. En tomhet så stark att hon varken visste ut eller in. Hon hade funderat på om hon verkligen fanns till. Hade saknaden av hennes älskade även tagit med sig en del av henne själv? En del så stark att hon inte längre visste om hon existerade?  

Kanske var det hela en dröm. En riktigt hemsk dröm som hon snart skulle vakna ur och se honom ligga där bredvid henne. När hon skulle röra vid honom var han verklig, och han skulle röra henne tillbaka.  

Ansiktet i spegeln avbröt drömmen. En tår från hennes öga rann ner för kinden och krossade fasaden hon byggt upp. Hon skulle inte klara sig ur det här genom att leva i drömmarna. Men än var verkligenheten för svårt för att möta. 

Hon gick ut till köket igen och ställde sig framför köksbordet. Lappen låg kvar där hon lämnat den och den stirrade fortfarande hånfullt på henne. Hon satte sig ner på stolen och tog upp pappret. Var det om möjligt ännu gulare än när hon höll i det sist? Hon ville inte tro så, men på något sätt såg hon pappret gulna i  samma snabba takt som hennes älskade började sitt nya liv med en ny kvinna. 

 

- J

författare, kärlek, sex, text,

Kommentera

Publiceras ej