Jag satt tidigare i dag och funderar över det här med att nöja sig i ett förhållande. Är dagens samhälle verkligen så illa att vi nöjer oss med det vi kan få istället för att hålla ut och vänta på den sanna kärleken? Har vi verkligen blivit så cyniska att vi tar första bästa och tror att kärleken helt dött ut?
Jag vill verkligen tro att det inte är så, utan att vi fortfarande har hoppet i våra hjärtan och vågar chansa. Men jag kan inte heller förneka att mitt cyniska jag undrar om det verkligen finns något som riktigt kärlek och ett förhållande där partnerna älskar varandra gränslöst.
Jag har sett det närmaste jag tror man kan komma till gränslös kärlek i ett äktenskap livet ut, men trots det vågar jag inte tro att det ska hända mig själv.
Jag har nöjt mig i förhållanden förut, varit glad över att inte vara ensam och tagit vara på de lyckliga stunderna som fanns. Men var det tillräckligt? Nej, inte på långa vägar. Jag saknade alltid något, den delen av kärleken som skulle få mig hel och lycklig. Jag ville både ha mannen som kunde älska mig och mannen som fick mig att skratta. Han fanns aldrig i samma person. Kunde jag verkligen bara få det ena, och inte det andra?
Jag har hoppats, och mina nöjda förhållanden för stunden har tagit slut. Men jag har också blivit sårad. Trott att när jag äntligen hittade mannen som gjorde mig lycklig, fick mig att skratta och som jag älskade gränslöst också kände samma sak för mig. Istället har jag blivit sårad och insett att den viktigaste delen saknades från hans sida – Äkta kärlek till mig.
Det värsta är att jag då fortsatt nöja mig. Omedvetet eller av falskhet mot mig själv har jag stått ut med hans kalla behandling. Jag hade åtminstone någon som jag tyckte om och jag var inte helt ensam, räckte inte det?
Svaret är fortfarande nej. Och även om det gör så ont att hjärtat hoppar ut kroppen på mig så vet jag att det inte är rätt att stanna i ett nöjd-för-stunden-förhållande.
Men vågar jag verkligen tro att den sanna kärleken även kommer till mig?
Kommentera