Är det kvinnans straff att vänta på mannen? Vänta på att han ska ringa, vilja träffas och visa sin kärlek. Här sitter vi som dumma djur framför en telefon som aldrig kommer ringa. Väntar på klarsignalen att det finns något mellan oss och att ja, han är också intresserad av att se vart det hela kan leda.
Men om du nu väntar och väntar, och du ger den tid som efterfrågas och du accepterar pausen. Du tar telefonsamtalen med ett påklistrat leende utan att berätta vad du egentligen känner inombords. Vad ska man då göra när varje möte blir uppskjutet, inställt in i oändligheten?
Hur ska man klara av smärtan som uppstår när det framgår att du älskar honom mycket mer än vad han någonsin kommer att känna för dig?
Det är inte värt att leva som en marionettdocka i ett förhållande – Men hur ska man bli stark nog att gå?
Kommentera