Det kanske är så med alla förhållanden, att det finns ett utgångsdatum. När man varit tillsammans i några månader och den första lågan börjar slocknar så går det därefter bara utför. När den nykära känslan är över och allt börjar återgå till det normala – Är det då det tar slut?
Vi bråkade inte på fyra eller fem månader. Inte ett tjafs hade vi utan istället hoppade vi på moln, hand i hand. Nu känns det som att bråka är det är det enda vi gör. Jag vet att jag alltid väntar på något och att jag aldrig kan leva i nuet. Med exet var det något, med killen innan dess var det något annat. Vad är det nu? Väntan på bättre tider? Nå fram till gräset som är grönare på andra sidan?
Man kan inte förändra en man. Men kan man förändra hans beteende? Kommer förhållandet att bli så som jag önskar när det jag väntar på slår in? Eller kastar jag bara bort tid, precis som jag gjort tidgare i mitt liv?
Jag känner mig kluven. Det är absolut det bästa förhållande jag haft, men är det tillräckligt bra för att göra mig lycklig eller nöjer jag mig bara?
Du berättade för mig om hur du är, hur du fungerar hur du tänker. Det är så du är och det kommer aldrig att förändras. Så förklarade du det - Take it or leave it. Jag ska då alltså stå ut i ett förhållande som bara är på dina villkor, och jag står här utan talan? Det spelar uppenbarligen inte någon roll om jag står vid din sida eller inte.
Jag vet sedan tidigare att man inte kan lita fullständigt på någon. Frågan är hur länge man står ut när man inte ens vågar lita på sina egna känslor.
Kanske orden ”jag älskar dig” kan förändra situationen… Frågan är om man någonsin får uppleva dem.
