Jag fick ett återfall.
 
Jag längtade, saknade och gick vidare. Men när han väl stod där ännu en gång kunde jag inte blunda för mina känslor. Jag var sårad och med det hade jag förträngt det jag känner. Så jag gör alltid för att överleva nedfallen i livet. 
 
Men än en gång stod han där, och jag kunde inte säga nej. 
 
Jag skötte det hela rätt och den här gången var det jag som ointresserad. Han fick göra det alla män vill - jaga. Vi träffades en gång, två gånger men sedan inte mer. Det var enligt mina regler. Den lätta stämningen vi nu nått fram till när jag inte längre var desperat förälskad i honom var härligt. Det kändes helt OK, ärligt talat så brydde jag mig inte mycket, jag skulle ändå snart flytta och fortsätta mitt liv. Det som jag tack vare han en gång avbröt. 
 
Men sedan mindes jag. När jag insåg att jag fortfarande brydde mig om vad han tyckte och hur mycket jag ville att han faktiskt skulle bry sig om mig, då krossades allt. Jag försökte blunda för sanningen, dölja mina känslor, men när han ännu en gång bevisade att jag inte var viktigt då upprepades det hela.
 
Jag fick ett återfall. En gång och aldrig mer. 
Sitter och funderar lite på friheten av att inte vara beroende av någon. Att bli lämnad gör ont, men jag måste säga att det finns inget bättre än känslan av att du klarade det och nu mår tusen gånger bättre som självständig person än flickvän! 
 
Det är underbart när varje påminnelse av förra förälskelen inte längre gör ont. Du kan höra hans namn, hitta saker han gav dig och tänkta på det som var - Det smärtar inte längre! Vilken fantasisk känsla det är. 
 
Nu ser jag ljusare på min framtid och känner mig glad vid tanken att vara enam. Jag kan tänkta själviskt och endast göra det som gör mig lycklig. 
 
Det är fantastiskt att veta att du klarade det, och det gör man, hur svårt det än är i vissa stunder. Nu väntar bara livet.